Jag vet att en miljard bloggar världen över säkert behandlar samma sak. Eller så inte. Men jag vill tacka familjen Fisher för de här åren. Ni har bjudit på en rad minnesvärda söndagar i många år.
De sista minuterna i det sista avsnittet var bland det mest hypersentimentala och hjärtskärande jag sett. När David var gammal, i framtiden och såg barnen spela fotboll, och unga Keith kom fram ur det skarpa solljuset och log sitt "allt-kommer-att-ordna-sig"-leende...det var stort.
Och vi vet att Claire kommer att fixa det i New York.
