Trampbilsrace

Agnes följde med och hämtade lillebror hos dagmamman.

Fornstora tider gjorde sig påminda, så Agnes bjöd upp till trampbilsrace....

...men förlorade.

Vi lever på hoppet

Jag mötte Toggan

Torgny Lindgren besökte Umeå för att prata om sin nya bok "Norrlands Akvavit". Och det finns ju bara en som kan göra personerna i hans böcker rättvisa genom högläsning-och det är Torgny själv. Ni som inte var där missade något.
Sen blev det signeringskaos, alla tanter trängde sig längst fram, gubbarna strax därefter och Torgny försvann bakom ett hav av stickade halsdukar och manchesterkavajer.
Men, allt kommer till den som väntar! Till slut var den min tur och jag fick min bok signerad (-Min far hette också...Andreas, sa Torgny eftertänksamt) med den fina texten ovan.

Uppdatering: Rubens frisyr

När Rubens hår hade torkat fick min självkänsla sig en liten törn. Man kan nog konstatera att jag inte ska sälja kameran och börja en ny bana som frisör. Lyckligtvis var Ruben helt obrydd om hur taggigt klippt hans gyllene lockar voro, men det gjorde ont inombords när jag såg hur jag vanställt min ende sons fagra hårsvall.

Så jag måste erkänna, jag gjorde det alla vuxna män gör när de hamnar i knipa: -ringde morsan.
Hon kom förbi med sin wurschting-sax och chefade upp Rubens frisyr på nolltid.

Förutom bannor om att jag aldrig mer skulle använda en papperssax till att klippa mina barns hår med, så fick vi wurschting-saxen! Succé!
Hoppas bara att jag lärt mig något av det här.

Gräsänklingen bloggar ut

Min hustru drog till Skottland med jobbet och lämnade mig mol allena med två barn. Det låter värre än vad det är, jag överraskar mig själv med att vara tålmodig och pedagogisk.

I torsdags så var det dags för Agnes veckliga pianolektion med min kusin Jonas som lärare. Dagen till ära så hölls lektionen hemma hos oss, eftersom vi fyndat ett Malmsjöpiano på Blocket. Ruben och jag byggde andäktigt Lego i köket, emedan Jonas och Agnes plockade ut Dancing Queen på pianot.




I går fredag så susade vi ut till civilisationens utkanter, närmare bestämt Sävar och den juvel till simhall som den lilla kommundelen gömt undan bakom skolbyggnaden. Där mötte Alva & August med moder upp för bassängstämning. Väldigt lyckat.
Vid pass halv fem så drog alla Sävarfamiljer hem till sina villor för att brassa middag, vilket lämnade oss ensamma med en hel simbassäng, en bubbelpool och två loja badvakter i tjugoårsåldern. Grymt.


Agnes ville fota lite grann, så hon tog min kamera och begav sig resolut till vår stora hallspegel, och resultatet ser ni ovan.

Sen klippte jag Ruben, det var galet. Han blev faktiskt väldigt gullig...men det var läskigt att klippa, det började med att jag bara skulle korta av luggen bara så lite, eftersom Ruben fick den i ögonen hela tiden.
Sen fortsatte jag lite till vänster. Och lite till. Då gick det ju inte att lämna höger sida orörd. Så det blev en helklippning helt enkelt.
Jag måste få en second opinion på mina frisyrkunskaper innan jag släpper ut honom bland folk.
Någon?

Sen höststämning

5 kilo LEGO, och allt kommer tillbaka

Vi städade källarförrådet i lördags. Längst in stod en gammal koffert som Bea pustandes släpade ut i källarkorridoren:
-"Är det här din? Vad är det i den egentligen?"

Det var Lego, baby!
5 kilo briljant sjuttiotalslego som jag hade glömt bort med jämna mellanrum. Det är lego från den period då danskarna inte gjorde hyperspecifika byggsatser som nu, utan bitarna gick lika bra att bygga en båt som en husgrund med.

Efter att ha tvättat bort trettio års hudavlagringar, oboyspill och annan smuts så byggde jag och Ruben ett hus med vidhängande garage, två bilar och ett fartyg. Och jag upptäckte hur många minnesbilder jag fick av olika legobitar.

Bitar som kunde röra sig eller var särskilt små hade en speciell status i leogbyggarvärlden. Min kusin Jonas berättade idag över en vegtoast på Göteborg att han hade använt transperenta och färgade ett-ettor som betalningsmedel i sin barndoms kvarter i Luleå.

Min bästa sjuttiotalslegobit så här i efterhand, 2007, lagom till att det analoga marknätet släckts ner helt i Sverige är denna:

Briljant.

RUTH och ALVAR

Den här husvagnen stod tillfälligt parkerad utanför vår port igår kväll, bakpå satt dekalen ni ser ovan.

Den väcker flera frågor.
Har alltså Ruth och Alvar tryckt upp en egen dekal som de ger bort till vänner? Till främlingar?
Finns det en fortsättning på dekalen som är bortskuren?
Typ: "...och vi hade jättetrevligt" eller "...och nu vill vi varna er andra-åk INTE dit!"

Det finns en Alvar och en Ruth i Pilgrimstad enligt hitta.se, men de har inte samma gatuadress!
Vad har hänt sen de lät trycka upp dekalen?
Blev fakturan från dekaltryckeriet spiken i kistan i deras gemensamma liv?

Ruben är kung på frisbee

Han har en grym backhand...


...och är förvånansvärt träffsäker för sin ålder.


Men ibland blir det fel. Som när man råkar hitta av sin storasyster i ansiktet och blir åtsagd både av sin dagmamma och sin pappa, samtidigt.