I-landskylen hej, hej! I-landskylen!

Det är som bortom allt vad vuxenpoäng och mogenhetsvibbar heter, det här med att ha en sprängfylld kyl.
Skulle vårt kylskåp alltid se ut så här, så kanske det inte skulle bli en sån uppståndelse bland mig. Men, de få gånger den ser ut så som på bilden ovan....Oh Joy!

Choklad to the Boll

Ruben och jag har bakat intensivt goda chokladbollar enligt recept ur den förföriska kokboken "Njut en liten smula".

500g smör till ca 30 bollar! Sjukt icke-IG.

Chokladbollarna ska Ruben ha med sig till sitt 4-årskalas hos dagmamman Inger i morgon. Han kommer att representera fullt ut.

Agnes ska hälsa på i sin nya, allra första skola, och äta lunch i skolmatsalen. Hon är ruggigt peppad och spänd. Inte så konstigt, när man själv började ettan på Grisbackaskolan var jag övertygad om att mellanstadiebarnen rökte hasch, stal bilar och hade samlag. Som en säkerhetsåtgärd ska jag eskortera henne genom skolbesöket, sen ansluter vi till den hedonistiska chokladbollsorgien i Ingers kök.

Pojke/Flicka

Idag har jag plåtat Tove, Tobias och Benne till Pojke/Flicka-affischen. Det var som vanligt kul att jobba med gänget bakom Profilteatern-gänget.

Innan dess, i förmiddags, så trixade Kid Ribs och jag ihop Umeå Open 2008-ansökan till kommunen. Det gick finfint, men Ribs var sjukt nära att få P-böter, eller hur gick det med det?

Väskan

Jag har en gammal, sliten liten koffert. Den är brun och har en knappt läsbar gul sticker från "Radio Norrbotten-Din Röst!" på ena sidan.

I den förvarar jag minnesvärda saker. En gång per år, typ, ofta när min fru är bortrest, så sätter jag på melankolisk musik och vänder väskan upp och ner.

Ut trillar:
Ett vykort från en människa jag knappt kommer ihåg. Ett tjockt kuvert med Refused-backstagepass. Umeå Open 1998-klistermärken. Cobolt-vinylsinglar. En Randy-knapp från tiden när de spelade ska. Ett brev på engelska till "Dear Andreas" med en oläslig signatur längst ner. En bild på min morfar i trettiotalets Sorsele. Ett tidningsurklipp där jag är på biopremiär.
Ett A4 med tre ironiska hardcoretexter, snabbt nedklottrade av mig och Lars på väg med färja till Vasa 1997.
Flare Fanzine #2, med Magnus Björklund-intervjun. Och mycket annat.

Jag har någon slags fåfäng förhoppning att mina barn ska hitta min väska när jag inte finns längre och att de då kommer att se den som någon slags gömd nostalgiskatt. Och kanske förstå mig lite bättre.

Fast de kommer inte att ha förklaringen till varför det ligger ett par löspolisonger längst ner.

Andra Världskriget-vad gör du med mig?

Efter att ha spelat igenom Call of Duty 2 i rekordfart (för att vara arbetande tvåbarnsfar) klämde jag Band of Brothers-boxen under några kvällar. Där skulle man ju kunna tro att min WW2-craze skulle ha lagt sig. Men nej.
Vad gör jag?
Stoppar in Das Boot-Directors Cut, så klart. Den är typ 78 timmar lång.

Och från DVD-hyllan stirrar Örnen har landat, Den Tunna Röda Linjen, Första Divisionen, Hjältarna från Telemarken, Solens Rike och Enemy at the Gates uppmanande på mig. Plötsligt får filmerna eget medvetande och talorgan och utbrister i kör:

-"Se oss!"

(Häpet pausar jag Das Boot, mitt i en dramatisk sjunkbombsscen)

Men varför?

-"För att...ehh...du gillar filmer om andra världskriget."

Men gör jag verkligen det?

-"Jo, du är ju faktiskt sjukt peppad på att se engelsmän och amerikaner göra slarvsylta av nazis. Kanske inte så peppad på det omvända, för andra världskriget var ju enligt din förenklade historieskrivning en klockren kamp mellan Det Goda och Det Onda. Sen så vet du ju att allt inom militär var ju så mycket snyggare förr."

Alltså, det här låter ju helt sjukt. Vad är jag för en människa egentligen? Hur kan man tycka att krig är idioti på dagarna, men sen sätta sig och se krigsfilm på kvällarna?

-"Det kan vi inte svara på...vi är ju bara ett gäng andra världskriget-filmer som vill bli sedda. Det där får du ta med någon annan. Fråga Freaks & Geeks-boxen."

---

Men det gör jag inte. Jag fortsätter att titta på Das Boot.

Ett hus

Jag skulle vilja rita ett hus. Jag har en svinbra idé till ett hus.
Det är inte en villa, det är inte en sommarstuga, utan ett hyreshus. Och det är inte bara utformningen av huset som är bitvis genial utan även placeringen.

OK, så här:

Tänk er ett trevligt 5-vånings hyreshus med en inglasad innergård/trapphus. Tvättstuga, soprum etc. i källaren. Även garage för de boendes bilar, komplett med en biltunnel på ca 100 meter. Ingen biltrafik eller synliga bilar i närheten av huset alltså.

Det placeras på någon slags liten höjd eller backe, mitt inne i tätvuxen barrskog, flera kilometer från närmaste väg eller bebyggelse. Ett minimum av skog avverkas för att kunna uppföra huset.
Max tio lägenheter, alla med varsin fet balkong ut mot skogen.

Börjar ni förstå? Man får det bästa med att bo i stan tillsammmans med det bästa med att bo i skogen. Man får vara tillsammans i ensamhet, så att säga.

Jag måste försöka göra en ritning på det här. I mitt huvud ser det sjukt bra ut.

Det Kristna Motivet

Jag har hjälpt Samuel att fotografera hans barndoms skateboard.
Den var fin, och historien omkring den var bland det bättre jag hört på länge.

Ta del av bilderna i stort format, komplett med en initierad kuratorisk text av Johanna under Bildmuseets skateutställning om någon vecka!

Guds Dryck

Alltså Baileys.
Det finns nästan inga gränser när det kommer till mig och Baileys. Varje gång vi i familjen befinner oss utomlands och passerar tax-free så MÅSTE jag köpa en flaska. Allra bäst är att de ofta kommer i bundles om två flaskor (i en idiotisk pappförpackning som skär in i handflatorna när man styltar ner i den långa tarmen från gaten som leder in i planet, vilket ger njutningen man kommer att uppleva senare en djupare, mer innerlig dimension), och att de skattefria flaskorna inehåller en hel liter istället för systembolagets fjompiga 75 cl.

Baileys-flaskans glas är hemlighetsfullt mörk. Även om du skulle hålla upp den mot den skarpaste vårsol, så är det stört omöjligt att få begrepp om hur mycket som är kvar. Man skulle ju kunna väga flaskan iofs, men då måste jag ju komma ihåg att kolla hur mycket en tom flaska väger, och en tom Baileys-flaska vill jag bara göra mig av med så fort som möjligt. Är det skammen som goes with tomma vin & spritflaskor, eller beror det på att vi har glasinsamlingen svinnära lägenheten?

Jag har vid två tillfällen druckit upp en hel (liten) flaska Baileys. En gång i Kristinas sommarstuga i hjärtat av Höga Kusten.
Den andra gången i Timbuktus nightliner när jag satt längst fram och visade chauffören vägen till Umeå Open-efterfesten.
Båda gångerna bär jag med mig, i minnet ljust bevarat.
Jag vill gärna tro att det är så det känns att dricka sig berusad på dyr champagne, att man liksom fylls av en bubblande välsmak inifrån som bara vill en väl och som pumpar runt i kroppen som om blodet bytts ut mot en slags irländskt bryggd Prozac-O'boy.

Det finns många där utesom inte riktigt är med på Baileyståget, så att säga. De påstår att det är sliskigt och att det max går att finsippa (vitsippa?) ett litet litet glas åt gången. De kan inte vara kloka. Ge mig Baileys i ett sönderdiskat Duralexglas, kanske med en isbit, kanske utan.

Senaste inköpet i Baileysfloran var en flaska "BAILEYS-With a hint of Creme Caramel" från Milano/Linateflygplatsens tax-free.
Den var sjukt god. Nästan godare än originalet. Köpte den för tio dagar sedan och den är nästan slut. Det är sorgligt på många sätt.

Det positiva är att jag inte köper Baileys på Systemet. Det negativa är att det kanke är därför som jag hetsdricker när jag väl får händerna på en flaska.

Jag vet att det finns några där ute som förstår mig när det kommer till Baileys. Hoppas jag.