Efter att ha spelat igenom Call of Duty 2 i rekordfart (för att vara arbetande tvåbarnsfar) klämde jag Band of Brothers-boxen under några kvällar. Där skulle man ju kunna tro att min WW2-craze skulle ha lagt sig. Men nej.
Vad gör jag?
Stoppar in Das Boot-Directors Cut, så klart. Den är typ 78 timmar lång.
Och från DVD-hyllan stirrar Örnen har landat, Den Tunna Röda Linjen, Första Divisionen, Hjältarna från Telemarken, Solens Rike och Enemy at the Gates uppmanande på mig. Plötsligt får filmerna eget medvetande och talorgan och utbrister i kör:
-"Se oss!"
(Häpet pausar jag Das Boot, mitt i en dramatisk sjunkbombsscen)
Men varför?
-"För att...ehh...du gillar filmer om andra världskriget."
Men gör jag verkligen det?
-"Jo, du är ju faktiskt sjukt peppad på att se engelsmän och amerikaner göra slarvsylta av nazis. Kanske inte så peppad på det omvända, för andra världskriget var ju enligt din förenklade historieskrivning en klockren kamp mellan Det Goda och Det Onda. Sen så vet du ju att allt inom militär var ju så mycket snyggare förr."
Alltså, det här låter ju helt sjukt. Vad är jag för en människa egentligen? Hur kan man tycka att krig är idioti på dagarna, men sen sätta sig och se krigsfilm på kvällarna?
-"Det kan vi inte svara på...vi är ju bara ett gäng andra världskriget-filmer som vill bli sedda. Det där får du ta med någon annan. Fråga Freaks & Geeks-boxen."
---
Men det gör jag inte. Jag fortsätter att titta på Das Boot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar