Väskan

Jag har en gammal, sliten liten koffert. Den är brun och har en knappt läsbar gul sticker från "Radio Norrbotten-Din Röst!" på ena sidan.

I den förvarar jag minnesvärda saker. En gång per år, typ, ofta när min fru är bortrest, så sätter jag på melankolisk musik och vänder väskan upp och ner.

Ut trillar:
Ett vykort från en människa jag knappt kommer ihåg. Ett tjockt kuvert med Refused-backstagepass. Umeå Open 1998-klistermärken. Cobolt-vinylsinglar. En Randy-knapp från tiden när de spelade ska. Ett brev på engelska till "Dear Andreas" med en oläslig signatur längst ner. En bild på min morfar i trettiotalets Sorsele. Ett tidningsurklipp där jag är på biopremiär.
Ett A4 med tre ironiska hardcoretexter, snabbt nedklottrade av mig och Lars på väg med färja till Vasa 1997.
Flare Fanzine #2, med Magnus Björklund-intervjun. Och mycket annat.

Jag har någon slags fåfäng förhoppning att mina barn ska hitta min väska när jag inte finns längre och att de då kommer att se den som någon slags gömd nostalgiskatt. Och kanske förstå mig lite bättre.

Fast de kommer inte att ha förklaringen till varför det ligger ett par löspolisonger längst ner.